Daggmaskar och svampar viktiga för hållbart jordbruk
JordbrukDjurEkosystemHållbar utvecklingSvampDaggmaskar kan bidra till ett minskat behov av kemikalier inom jordbruket. En avhandling visar att de gynnas av ärtväxter, minskad plöjning och naturbetesmarker.
Intensiva jordbruksmetoder som odling av få grödor, plöjning och storskalig användning av kemikalier skadar organismer i marken.
Men de miljontals olika arter av mikroorganismer och ryggradslösa djur som lever i jorden är en viktig del av välmående jordar. De bryter bland annat ned dött organiskt material, gör näringsämnen tillgängliga för växter och luckrar upp marken.
En avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har tittat närmare på hur daggmaskar och mykorrhiza-svampar, som anses särskilt viktiga för jordbruket, kan gynnas.
Baljväxter tycks gynna daggmaskar
En av studierna visar att daggmaskarna blev fler när ärtor ingick i växtföljden. Det gällde oavsett hur intensiv jordarbetningen var.
– Arterna som ökade besväras inte så mycket av plöjning. De bryr sig mer om tillgången på föda i jorden, och baljväxtrester verkar vara bland deras favoriträtter, säger forskaren Kaisa Torppa vid SLU.
Däremot finns arter som är känsliga för plöjning, till exempel stor daggmask som har en viktig funktion i jorden. Deras gångar förstörs och de kan dö eller skadas. En del av maskarna hamnar på ytan där de riskerar att bli uppätna av måsar eller dödas av solljuset. Enligt studien är det därför viktigt att kombinera varierade växtföljder med minskad plöjning.
Viktiga hjälpredor för jordbruket
Daggmaskar är ekosystemingenjörer och påverkar levnadsförhållandena för övriga markorganismer samt reglerar förhållandena för växternas rottillväxt och näringsåtkomst. Skörden från grödor har visat sig vara i medeltal 25 procent högre i jordar med daggmaskar än i jordar utan daggmaskar.
Arbuskulära mykorrhiza-svampar är en annan viktig grupp. De lever i symbios med växterna genom att svampen får kol, växten får näringsämnen. Förutom att förbättra näringsupptaget, kan dessa svampar hjälpa sina värdväxter genom att skydda dem mot torka, sjukdomar och skadedjur.
Avhandlingen visar också att markpackning, som kan orsakas av tunga maskiner, kan påverka symbiosen mellan mykorrhiza-svampar och vete. I packad jord tycks vetesorter med ineffektivt näringsupptag via rötterna bli mer beroende av näringsupptag via svamparna än vad andra vetesorter är.
Naturbetesmarker viktiga för daggmaskar
Avhandlingen har också undersökt daggmaskar i olika naturbetesmarker. Daggmaskarnas antal och artvariation var högst i fuktiga och näringsrika naturbetesmarker. Dessutom fanns fler daggmaskar i mer varierande gräsmarker.
Enligt studien kan dessa naturbetesmarker hjälpa till att behålla mångfalden av daggmaskar i jordbrukslandskapet, vilket också kommer åkrarna till del.
– Oftast identifieras daggmaskar på basis av deras synliga egenskaper, men jag använde också dna-metoder. På det sättet kunde jag identifiera dubbelt så många arter än om jag bara gjort det manuellt, säger Kaisa Torppa.
Mer forskning behövs
Hon har också sett att det är möjligt att tillsätta daggmaskar och svampar i åkerjord. Men även om antalet blev fler var effekten på grödan inte lika tydlig.
– Mångfalden av daggmaskar och mykorrhiza-svampar skulle möjligen kunna restaureras genom att man satte till relevanta daggmaskarter eller gräsmarksjord som är rik på svampar, men mycket mer forskning krävs. Då måste vi veta att effekterna är bestående och att det inte finns några oönskade biologiska effekter och dessutom reda ut vilka arter som är viktigast att använda, säger Kaisa Torppa.
Hon menar att mindre intensiva jordbruksmetoder, som till exempel minskad plöjning och mer varierande växtföljder, antagligen är det bästa sättet att gynna de viktiga markorganismerna. Det ökar sannolikt den biologiska mångfalden och därmed jordens hälsa som helhet.
Avhandling:
Earthworm and arbuscular mycorrhizal communities in agricultural soils: management of key soil organisms for sustainable agriculture, Sveriges lantbruksuniversitet.
Kontakt:
Kaisa Torppa, forskare vid institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet,
kaisa.torppa@slu.se
