Trilobiter är mycket vanliga fossil, men vad åt de små leddjuren för över 400 miljoner år sedan? En studie visar att de inte var särskilt kräsna med vad som hamnade i magen.
Forskare har för första gången kunnat studera matvanorna hos ett av de vanligaste och mest välkända fossila ryggradslösa djuren. Det har de gjort genom att analysera en 465 miljoner år gammal trilobit med bevarat maginnehåll.
Under de 270 miljoner år som trilobiterna fanns på jorden utvecklades över 20 000 trilobitarter.
– Men trots att det hittats enorma mängder fossil har forskarna fram till nu bara kunnat göra kvalificerade gissningar om vad de åt. För att kunna se sådant behövs ett exemplar med bevarat maginnehåll, säger forskaren Per Ahlberg vid Uppsala universitet.
Nu har ett sådant fossil hittats av forskarna. De har studerat ett exemplar av trilobitarten Bohemolichas incola. Just den här individen levde i Tjeckien för cirka 465 miljoner år sedan, under mitten av den geologiska tidsperioden ordovicium.
Trilobiternas tid på jorden
Deras historia började under den geologiska tidsperioden kambrium för ungefär 520 miljoner år sedan och varade fram till för 252 miljoner år sedan. Då avslutades den geologiska tidsperioden perm med det största massutdöendet som hittills ägt rum på jorden.
När trilobiten undersöktes med hjälp av avancerad synkrotron-tomografi framträdde innanmätet i detalj och dess sista måltid kunde avslöjas. Maginnehållet bestod av skaldelar från andra marina varelser. Här sågs musselkräftor, musslor, tagghudingar och hyoliter, som var ryggradslösa djur som fanns under den här perioden.
Forskarna tolkar fyndet som att Bohemolichas incola var en okräsen asätare, som åt vad den råkade stöta på i form av döda eller levande djur som lätt föll isär – eller var tillräckligt små för att sväljas hela.
– Den verkar ha glufsat i sig stora mängder mat väldigt fort, möjligen som en förberedelse för att ömsa skal. Vissa leddjur gör liknande saker idag, säger Per Ahlberg.
Trilobiten dog i ett gyttjeskred
Skalresterna i maginnehållet har inte etsats av magsyra. Det tyder på att mag-tarmkanalens inre miljö inte var sur, som hos människor, utan hade mer eller mindre neutralt pH-värde. Det är också fallet hos nutida leddjur, som till exempel krabbor, så det kan vara ett urgammalt arv bland leddjuren.
För just den här trilobiten fick livet ett tvärt slut när den begravdes levande, upp- och nedvänd, i ett gyttjeskred. Efter döden blev den mat till andra asätare.
I fossilet finns nämligen gångar där andra djur grävt sig ned genom sedimentet för att förse sig av mjukvävnaderna inne i kroppen. Själva magen ratade de däremot. Enligt forskarna tyder detta på att förhållandena inuti trilobitens matsmältningssystem var skadliga och att enzymaktivitet kan ha pågått därinne.
Vetenskaplig studie:
Uniquely preserved gut contents illuminate trilobite palaeophysiology, Nature.
Kontakt:
Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, Per.Ahlberg@ebc.uu.se
