Svårt att nå barn som behöver stöd av socialtjänsten

Socialtjänsten erbjuder stödgrupper för barn i familjer med våld, missbruk eller psykisk ohälsa – men hjälpen når inte alltid fram. Många vet inte att grupperna finns, visar forskning från Lunds universitet.

I många kommuner erbjuder socialtjänsten stödgrupper för barn som växer upp i familjer där det förekommer psykisk ohälsa, missbruk eller våld. Grupperna är frivilliga och ingen utredning behövs för att delta. Trots detta har socialtjänsten svårt att nå barn med insatsen. Socionomen Maria Svensson har forskat om vad det är som hindrar att hjälpen når fram. Nu har hon publicerat sina resultat.

Ett grundläggande problem är att många barn och föräldrar inte känner till stödgruppernas existens. Här har skolan och vården en viktig roll att lotsa barnen rätt.  

– Vi inom socialtjänsten måste bli mycket bättre att informera lärare, skolsköterskor, läkare, fritidspersonal om vilken hjälp som finns att få, säger Maria Svensson i ett pressmeddelande. Detta blir särskilt viktigt nu när det nu kommer en ny socialtjänstlag med bestämmelser om att arbeta förebyggande och vara lättillgänglig.

Skam gör att hjälpen inte når fram

Men även om man vet vilken hjälp som finns att få, kan andra hinder ändå göra att man avstår.  Det kan till exempel bero på skamkänslor eller rädsla att bli ”stämplad”.

– Familjeproblem kopplas till stigma och skam och man vill inte ha något att göra med verksamhet som ges i socialtjänstens regi, säger Maria Svensson.

I sin studie identifierar hon en ”skamskala” när det gäller familjers benägenhet att söka hjälp för familjeproblem; barn som behöver stödsamtal efter föräldrars skilsmässa är lättast att nå. Svårast är stödgrupper för barn där det förekommer våld inom familjen. Inte så konstigt, menar Maria Svensson, eftersom det är straffbart och kan ge juridiska efterspel.

Men även stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar är svåra att nå. Delvis på grund av stigma, men också för att dessa barn och ungdomar ofta inte ser sin situation som ett problem – förrän de träffar andra i liknande situation.

– Insikten om sitt eget behov väcks ibland först när man träffar andra i samma situation. Därför är det så viktigt att aktivt leta upp barn som behöver stödgrupper, säger Maria Svensson

Så kan tröskeln bli lägre

Ett sätt är att förlägga verksamheten till neutrala lokaler – sådana som inte direkt förknippas med socialtjänsten. Även gruppnamnen spelar roll: i stället för att signalera problem eller myndighet bör de vara inbjudande och neutrala, som ”Fjärilen” eller ”Lyktan”. Det ska kännas okej att gå dit, inte som något man behöver dölja.

– Det handlar om att sänka tröskeln, säger Maria Svensson.

Hon berättar att många som leder stödgrupper använder något de kallar ”skamskalan” för att lättare få barn att börja i grupp. Det handlar om att minska känslor av skam eller motstånd. Till exempel kan ett barn först få börja i en grupp för barn till skilda föräldrar. När både barnet och föräldrarna känner sig trygga med verksamheten, kan man ta upp svårare ämnen – som missbruk – och sedan föreslå en annan grupp som passar barnets situation bättre.

– Man avdramatiserar insatsen när man lägger fokus på barnets vardag och behov och inte på förälderns problem, säger hon.

Om forskningen

Studien undersöker de förhållanden och överväganden som påverkar barns deltagande i socialtjänstens stödgrupper. Den bygger på intervjuer med 18 barn och ungdomar som har deltagit i stödgrupp, 18 föräldrar samt 16 stödgruppsledare.

Avhandling:

Socialtjänstens stödgrupper för barn: En lätt tillgänglig insats?