Allt fler unga personer får diagnoserna adhd och autism. Varför är det så? Det finns flera förklaringar utifrån forskningen på området, säger psykologen och forskaren Sebastian Lundström vid Lunds universitet.
Det går inte att undvika frågan som väldigt många ställer sig – och som tyckare med olika agendor har olika svar på: Varför ökar adhd- och autismdiagnoser, inte bara i Sverige utan i hela världen?
Sebastian Lundström är psykolog inom barn- och ungdomspsykiatri och adjungerad professor vid Lunds universitet. Han forskar om autism och adhd vid Skånes universitetssjukhus och har åtminstone fyra delförklaringar som är belagda.
– För det första har vi blivit mycket bättre på att identifiera och ställa diagnoserna. För 30 år sedan var det knappt någon som hade hört talas om autism, säger Sebastian Lundström.
Diagnoser liknar varandra
– En andra orsak är att många av dessa beteenden är väldigt lika varandra, trots att de kallas olika saker, fortsätter Sebastian Lundström, som även är verksam vid Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet.
– Då sker något som heter diagnostisk substitution. Så när autism går upp, går vissa språkstörningar och intellektuell funktionsnedsättning ner. Och när adhd går upp så går vissa andra diagnoser, som ångest och depression, ner.
Diagnoserna är med andra ord som kommunicerande kärl där summan är densamma.
Fler ryms under paraplyet
Den tredje förklaringen är, enligt Sebastian Lundström, nya manualer och kriterier för de beteenden som fastställer diagnoserna.
– Beskrivningen av adhd och autism har med åren blivit allt bredare, så fler människor får plats under paraplyet.
Och för det fjärde: i dag sätts diagnoserna på betydligt färre symtom än vad som gjordes tidigare. Tröskeln har alltså sänkts.
– De låter kanske slappt och konstigt, men då måste man förstå hur autism och adhd fungerar. Det finns ingen tydlig gräns för när det blir funktionsnedsättande.
Ny syn på svårigheter
För trots att diagnoserna går upp får vi inte fler personer med adhd- eller autismsymtom i befolkningen. Vi blir med andra ord varken mer eller mindre adhd-iga eller autistiska. Istället kan det förklaras med att synen på en funktionsnedsättning har förändrats över tid. Det visar studier av barn som har fötts mellan 1992 och 2013.
– När man studerat barn under en 20-årsperiod har samma funktionsnivå kommit att betraktas upp till 50 procent mer funktionsnedsättande i slutet på perioden.
Utredning kan behövas
Många föräldrar ställer sig frågan: När är det läge att göra en utredning? Och vilka baksidor finns? Det korta svaret är, enligt Sebastian Lundström, att utredning ska göras om man upplever att beteendet är ett problem för barnet.
– En utredning syftar ju inte bara till att binärt säga ja eller nej, du har det eller inte. En utredning ska ta fasta både på barnets svagheter och styrkor och ge föräldrarna och omgivningen information om hur de ska förhålla sig.
Samtidigt menar Sebastian Lundström att en diagnos kan ha ett pris. Det blir svårare att senare få ta körkort och vissa utbildningsvägar är tämligen stängda, som till militär eller pilot. Vilket leder oss in på hur det är att ha en diagnos som vuxen.
Vuxna kan känna skepsis
Sebastian Lundström har genomfört en studie med 70 vuxna med en diagnos, där alla velat ha en förnyad bedömning. Av de som intervjuats om vad de vill uppnå med detta, kan svaren lite grovt kategoriseras i tre grupper.
En tredjedel tyckte att diagnosen var väldigt bra när de fick den. Den gav dem en förståelse för dem själva när de var barn och gick i skolan. Men nu när de är vuxna och kommit ur det fyrkantiga skollivet och hittat sitt sammanhang och sin flock, upplevs diagnosen begränsande.
– Eller som en sa: ”Diagnosen är som en simring. Den höll mig flytande under skolåldern, men som vuxen hasade den ner på fötterna och hindrade mig från att gå”, återger Sebastian Lundström.
En tredjedel ville bli av med diagnosen för att den hindrade dem att söka vissa arbeten. Och den sista tredjedel upplevde att de aldrig varit delaktiga i utredningen.
– Det var aldrig någon som frågade dem hur de mådde. De sa att lärarna och föräldrarna hade pratat över deras huvuden.
Tveksamt tal om superkrafter
Ibland påstås att diagnoser som adhd eller autism kan ge ”superkrafter”. Sebastian Lundström ställer sig tveksam till sådana generella påståenden.
– Jag upplever att de som saluför dessa förmågor mest också är de som besitter dem. Och det riskerar att förminska svårigheten och lidandet för dem som inte har dessa superförmågor. Alla kan inte bli en sociala medier-entreprenör och tjäna miljarder och alla kan inte starta stora företag.
– Det finns nämligen ingenting som indikerar att det är autismen eller adhd:n i sig som de kan tacka för detta. Man måste lägga till ett lager till som handlar om personligheten, som kämparglädje, uthållighet eller drivkraft och självfallet sociala omständigheter som tillgång till stöd från nätverket runtomkring. Det är viktigt att understryka att autism eller adhd inte är du. Så alla för- och nackdelar kommer inte med diagnosen. Så heller inte superkraften, säger Sebastian Lundström.
Text: Magnus Erlandsson.
Denna text är en bearbetning av en artikel som kommer från Vetenskap & Hälsa.
