Epigenetisk markör kan förutsäga återfallsrisk vid barnleukemi
En molekylär epigenetisk markör har betydelse för att redan vid diagnostillfället särskilja patienter med barnleukemi med hög respektive låg risk för återfall. Det kan vara betydelsefullt för att tidigt anpassa vilken behandling som ska sättas in, så att barn inte utsätts för behandling med svårare biverkningar än nödvändigt. Det visas i en ny avhandling vid Umeå universitet.
– På sikt hoppas jag att detta kan bana väg för nya skräddarsydda behandlingar av leukemi och lymfom hos barn, säger Zahra Haider, doktorand Institutionen för medicinsk biovetenskap vid Umeå universitet.
Den vanligaste cancertypen hos barn, akut lymfoblastisk leukemi (ALL), såväl som lymfoblast lymfom (LBL), kännetecknas av okontrollerad tillväxt av vita blodkroppar i benmärg, blod och lymfkörtlar. Tack vare utvecklade behandlingsmetoder har överlevnaden på senare år förbättrats kraftigt för ALL/LBL-patienter.
Dagens behandlingar innebär en effektiv men mycket tuff väg till tillfrisknande, genom att de består av en kombination av toxiska läkemedel. Dessvärre finns ändå patienter som drabbas av återfall i cancern, och för dem är överlevnaden alltjämt låg.
Slippa onödigt tuff behandling
Genom att tidigt kunna avgöra vilka barn som har hög respektive låg risk för återfall, skulle man lättare kunna skräddarsy behandlingsintensiteten. Vinsten skulle vara att barn då inte behöver genomgå mer intensiv behandling med svåra biverkningar, än vad som är motiverat utifrån sin riskprofil, samtidigt som de tuffaste behandlingarna kan sättas in på högriskpatienter.
Forskarna vid Institutionen för medicinsk biovetenskap vid Umeå universitet har studerat biologiska markörer som kan identifiera patienter som svarar olika på behandling och har olika återfallsrisk. I sin avhandling visar Zahra Haider hur en sådan markör, en epigenetisk ”signatur”, kan användas för att klassificera patienter i olika undergrupper. Hon har även analyserat vilka genetiska egenskaper som skiljer de epigenetiska undergrupperna åt. Enskilda gener som skiljer undergrupperna åt kan komma att utgöra mål för framtida behandlingsstrategier.
”Signaturen” baseras på DNA-metylerings mönster, det vill säga kemiska modifieringar på DNA som förändras vid olika cancerformer. Denna signatur skulle kunna skilja hög- och lågriskpatienter vid diagnos; den kan signifikant förutsäga överlevnad och risk för återfall.
Signaturen kunde ses hos såväl barn som vuxna patienter med ALL/LBL. Forskarna kunde även se att biologiska mekanismer som exempelvis uttryck av onkogener var kopplade till de olika epigenetiska undergrupperna. Dessa fynd understryker relevansen av DNA-metyleringssinaturer i akuta leukemier och lymfom.
Avhandlingen:
DNA-metyleringsprofiler i lymfoida prekursor-neoplasier – med fokus på klinisk relevans och biologin bakom.
Kontakt:
Zahra Haider (engelsktalande), Institutionen för medicinsk biovetenskap, zahra.haider@umu.se
Bild: See Source [CC BY 2.5 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.5)]
