Så ska bönderna tackla klimatkrisen

1900-talets så kallade Gröna revolution har drivit fram grödor med hög avkastning och ett snävt spektrum av egenskaper, skräddarsydda för industriell produktion av livsmedel. Det har hjälpt oss att klara den globala matförsörjningen, men har också ett högt pris.

Att man inte förädlat på i första hand resistens gör att dagens odlingssystem kräver mycket bekämpning av ogräs, svampar och insekter. Den biologiska mångfalden har tagit stryk av monokulturer och kemikalier.

Ensidig odling av ettåriga grödor med mindre djupgående rötter, än perenna (mångåriga) sorter, minskar mullhalten och ökar risken för erosion. Mer extremt väder med torra vårar och somrar kan slå hårt mot skördarna.

Fjolårets varma torra sommar öppnade mångas ögon

– De riktigt specialiserade gårdarna med väldigt få grödor och sorter blir sårbara i ett framtida klimat. Det gäller även insekts- och svampangrepp. Till exempel gynnas rostsvampar av högre temperaturer. Och har du en skadeinsekt som övervintrar och du odlar samma gröda nästa år kommer angreppet snabbt, säger Maria Wivstad, föreståndare för Epok, Centrum för ekologisk produktion och konsumtion vid SLU i Uppsala.

Hon påpekar att lösningen på klimatkrisen inte är enbart ekologiskt lantbruk, utan även måste sökas inom den konventionella produktionen.

– Ekologisk produktion i dag är inte entydigt bättre för klimatet; den har både plus och minus. De grödor vi har – även de ekologiska – är känsliga för värme och vattenbrist. Och båda kommer att variera mer i framtiden, säger hon.

Klimatkrisen kan däremot bidra till att skillnaderna mellan ekologisk och konventionell produktion minskas, med krav på robustare produktion och ökad mångfald. Forskning på en rad områden pekar åt det hållet. Större diversitet bland grödor och odlingsmetoder skulle stärka jordarna, öka resistensen mot angrepp och minska behovet av stora kemiska insatser.

Fånggrödor binder kol till jorden

Allt fler lantbrukare talar om varierade växtföljder inom det konventionella jordbruket. Det innebär att man inte sår samma gröda på ett fält år efter år, utan varierar mellan spannmål och vall (fodergrödor) som man gör i ekologiskt och mindre intensivt konventionellt lantbruk.

Till exempel fixerar baljväxter luftens kväve och behovet av gödsling minskar. Att hålla ett fält bevuxet mellan skörd och sådd med så kallade fånggrödor minskar kväveläckaget, och bidrar även till att kol binds i jorden och ökar bördigheten.
Minskad jordbearbetning med plöjningsfri odling har däremot oklar effekt på kolinlagring, enligt en SLU-studie 2018.

Perenna grödor tar priset

En annan studie, från 2017, visar att de effektivaste sätten att öka den är, i stigande grad, fånggrödor, stallgödsling och perenna grödor.

Mycket forskning kring att göra ettåriga grödor perenna pågår världen över. Varianter av vete och ris finns, och oljeväxter som raps och baljväxter har god potential, anser Lennart Olsson, professor i geografi och grundare av Lucsus, Centret för hållbara studier vid Lunds universitet.

Han har studerat utarmning av jordar och klimatpåverkan i framför allt Afrika. En övergång till mer perenna grödor kan på sikt minska klimatpåverkan, är han övertygad om. Med djupgående rötter minskar de jorderosionen och därmed näringsläckage som orsakar övergödning.

– Vi har också förlorat markkol på grund av jordbearbetning och att vi odlar mest grödor med grunda rotsystem. Perenna grödor med större och djupare rotsystem kan bygga upp kolförrådet på djupet igen. De binder också kväve. Studier i USA och vid Alnarp visar att hälften av kvävet läcker ut med ettåriga grödor. Med den perenna vetevarianten kernza är kväveläckaget knappt mätbart, säger Lennart Olsson.

Kernza är en fodergröda som man började förädla i USA på 1970-talet. Den ger än så länge betydligt lägre avkastning än dagens vete. Men den stora genetiska variationen borde ge goda möjligheter att förädla på större avkastning och härdighet mot torka och värme, påpekar han.

Bra med genetisk bredd vid extremväder

Att kernza både kan bli foder och spannmål är ett plus. Även om avkastningen är låg kan den odlas på ”sämre” marker som i dag inte utnyttjas, och därmed ändå öka produktionen. Det gäller även gamla spannmålssorter, som är ett annat forskningsspår för bättre härdighet.

Tanken på att bredda odlingen och minska riskerna finns i ett tvärvetenskapligt projekt som drivs av flera institutioner på SLU ihop med Högskolan i Kristianstad.

– När det kan bli mer extremväder är det bra att ha ett material med genetisk bredd. Kanske inte på hela åkerarealen, men en del av den. Speciellt lämpar sig kultursorterna för lite sämre marker. Odlar man dem på bättre mark och kvävegödslar blir stråna längre och de viker sig, säger projektledaren Karin Gerhardt vid Centrum för biologisk mångfald.

Äldre vete med ”svagare” gluten

Liksom de perenna grödorna har gamla kultursorter längre rötter och klarar torka bättre. De ger stabilare skördar men lägre avkastning än högförädlad spannmål. De konkurrerar också ut ogräs bra och kräver mindre bekämpning.

Projektet ska pågå under minst tre år med försöksodling av moderna och äldre sorter på fält intill varandra. Både fetare och magrare jordar ska testas, till att börja med vanligt vete som jämförs med Ölands lantvete och Dala lantvete. Man ska titta på hur vädret påverkar skörd, hur härdiga sorterna är mot angrepp av insekter och svamp.

Mikrobiologiska skillnader ska också studeras, både för hälsoaspekter och smakskillnader. Det är redan känt att sorterna innehåller ett ”svagare” gluten än det som finns i högförädlat vete för att ge fluffigt bröd, och kräver mer knådning.

– Gamla sorter handlar inte om att gå tillbaka till stenåldern, utan ta tillvara gammal kunskap och tillföra nya idéer, säger Karin Gerhardt.

Samodling gör grödor robustare

Forskning bedrivs på en rad andra sätt att göra jordbruket mindre känsligt för ett klimat med mer väderväxlingar. Ett exempel är samodling, där olika grödor odlas tillsammans. Det kan vara till exempel att odla ärter eller åkerböna ihop med spannmål och skörda allt som djurfoder. De kan även separeras efter skörd.

Samodling kan ge robustare skörd och effektivare utnyttjande av resurserna än om grödorna odlas var för sig, enligt Georg Carlsson vid SLU i Alnarp, som forskar kring diversifiering av grödor och om baljväxter för mer hållbar livsmedelsproduktion.

– Åkerbönor är proteinrika och växer i symbios med kvävefixerande bakterier. Nackdelen är att de är känsliga för ogräs, sjukdomar och insekter. Åkerböna är också känslig för vattenbrist och drabbades hårt av fjolårets torka. Men genom att samodla dem med till exempel vete står båda emot ogräs bättre. Samodlade grödor fångar ljus på olika sätt, har olika djupa rötter och utnyttjar vatten och växtnäring bättre. Att blanda olika sorter av samma gröda kan också öka tåligheten mot sjukdomar, insekter eller torka.

Gamla metoder till heders igen

Mycket kunskap är gammal men har glömts bort. Det gäller inte bara odlingsmetoder utan även till exempel vattenhushållning, som i det klimat vi haft fokuserat på att dränera bort överflödigt vatten. För torka är beredskapen sämre.

– Här är det inte forskning som behövs, utan infrastruktur för bevattning. I dag är strukturen på gårdsnivå inte särskilt utbyggd för merparten av åkermarken, och lantbrukarna måste ha tillstånd för att ta vatten ur vattendrag. Vi har lagt igen dammar och våtmarker, och behöver återställa tillgången till vatten i landskapet med till exempel vattenmagasin. Där behövs politiska beslut för att stötta investeringar, säger Maria Wivstad.

– Men vi kan inte säga hur många torra somrar vi får, det kommer att variera stort mellan områden. Man kan så mer grödor på hösten där klimatet tillåter det, så är de etablerade och rötterna når djupare om torkan kommer. Generellt är det lantbrukare som satsar på fler grödor och flera djurslag som kommer att klara sig bättre i ett mer oförutsägbart klimat.

Text: Mats Karlsson, på uppdrag av forskning.se