Inom vården går en skiljelinje mellan psykisk och kroppslig ohälsa. En indelning som beror på svårigheterna att mäta och observera psykisk sjukdom.
– Men vi inser alltmer att den fysiska ohälsan är beroende av, och sammanblandad med den psykiska ohälsan, säger Johan Fernström, psykiatriker och doktorand vid Lunds universitet, i en intervju i tidskriften Vetenskap & hälsa.
Psykiatrin är en egen specialitet inom sjukvården. Medan man i den somatiska vården kan utläsa mycket information från ett blodprov eller en bildundersökning så saknar psykiatrin i stort sett dessa mätmöjligheter.
– Gränsen mellan somatiskt och psykiskt är inte lika tydlig som vi tidigare trott, vi har insett alltmer att den fysiska ohälsan är beroende av och sammanblandad med den psykiska ohälsan, säger Johan Fernström, specialistläkare i psykiatri vid Region Skåne och doktorand vid Lunds universitet.
Som exempel lyfter han en infektion. Den avspeglar sig i kroppen som ett inflammatoriskt svar med kanske feber och svullnad men den påverkar också hur vi känner oss. Vi kan känna oss ”låga”, dra oss undan socialt, röra oss långsammare. Samma symtom som kan ses hos patienter med depression.
Genesen är central
Den västerländska somatiska medicinen bygger på antagandet att det finns en genes, en sjukdomsorsak, och kommer man bara åt att behandla orsaken då försvinner symtomen.
– Riktigt så fungerar det inte inom psykiatrin, sambanden mellan orsak och symtom är mer komplexa och svårare att komma åt.
Det är inte heller ovanligt att när genesen för en psykiatrisk diagnos blir känd så upphör den att klassas som psykiatrisk. Ett sådant exempel är epilepsi som tidigare hörde hemma i psykiatrin men som, sedan den bakomliggande sjukdomsorsaken blivit känd, numera klassas som en somatisk neurologisk sjukdom.
Psykisk sjukdom eller psykiska besvär
En annan indelning som kan vara viktig att hålla ordning på är psykiska besvär respektive psykisk sjukdom. Begreppen brukar samlas under den övergripande termen psykisk ohälsa. Folkhälsomyndigheten definierar psykisk sjukdom som ett tillstånd där man kunnat fastställa en diagnos.
De tre vanligaste psykiatriska sjukdomsdiagnoserna är depression, ångestsyndrom och personlighetssyndrom. Med det sistnämnda menas att en person har så avvikande och oflexibla personlighetsdrag att det leder till nedsatt förmåga att hantera relationer.
Med psykiska besvär menas lättare symtom som exempelvis oro, ångest, nedstämdhet eller sömnsvårigheter, men som inte är så omfattande att det går att ställa en diagnos. Ibland kan detta vara normala reaktioner på en påfrestande livssituation och utmaningen för sjukvården är att dra gränsen mellan friskt och sjukt.
Det finns många olika orsaker till psykisk ohälsa. Alla människor är olika känsliga för påfrestningar under livet. En påfrestning kan vara stress, oro, ångest och sorg.
Psykisk ohälsa kan påverkas av arv och miljö och dessa väger olika tungt vid de olika diagnoserna.
Vid exempelvis schizofreni och autism finns en ganska hög genetisk koppling. Men det rör sig inte om bara en gen, många olika gener tycks vara inblandade och långt ifrån alla med genetisk risk utvecklar sjukdomen. För att en sjukdom ska bryta ut krävs en utlösande faktor. För depression, som sannolikt är flera olika sjukdomar, är den genetiska kopplingen ganska svag och här är det istället olika miljöfaktorer som väger tungt.
Källa: 1177 och Johan Fernström
Att ställa diagnos
Fram till början av 1980-talet präglades psykiatrin av ett psykoanalytiskt tänk som faller tillbaka på Freuds idéer och som ger möjlighet till många olika tolkningar. Det fanns därför ett behov av att standardisera och likrikta diagnostiken vilket utmynnade i den kriteriebaserade diagnostiken som används idag. Den bygger på att det för varje sjukdom beskrivs ett antal framträdande symtom, kriterier. För att en diagnos ska kunna fastställas måste ett visst antal, men inte alla, av dessa kriterier vara uppfyllda. För depression finns nio kriterier listade varav fem ska vara uppfyllda för att någon ska få diagnosen depression.
Det kriteriebaserade diagnossystemet som infördes på 1980-talet har haft stor inverkan på psykiatrin, diagnostiken har blivit mer strömlinjeformad och mindre godtycklig. Johan Fernström menar att psykiatrin idag, i likhet med övriga vården, strävar mot att göra vården mer individanpassad och skräddarsydd. För detta behövs mätbara markörer och några sådana, med koppling till inflammation och depression, studeras intensivt.
Psykiatrins diagnostiksystem kom på 1980-talet och går ut på att patienter som uppfyller ett visst antal kriterier får en viss diagnos.
– Det finns mycket bra med systemet men det tar inte hänsyn till att exempelvis patientgruppen som lider av depression är heterogen, det vill säga består av många undergrupper. I stället klumpar man ihop patienter. Det finns många olika orsaker till diagnosen depression och därmed även flera olika behandlingar som kan fungera, säger Daniel Lindqvist, ST-läkare inom psykiatri och docent vid Lunds universitet, som tillsammans med forskarkolleger undersöker kopplingen mellan inflammation och depression.
– CRP, vardagligt kallat snabbsänka, är ett mått på inflammation, och diskuteras mycket just nu. Förhoppningen är att den snart ska kunna tas i kliniskt bruk även inom psykiatrin. Den skulle då kunna användas för en första grovindelning av patienter med depressioner: de med respektive utan inflammatorisk reaktion. Gruppen med inflammation skulle då kunna behandlas med antiinflammatoriska läkemedel.
För depression är inte bara något som händer i hjärnan, det är mer komplext än så och påverkar hela kroppen, menar Johan Fernström.
Om framtiden
Tidigare brukade depression förklaras som en brist på signalsubstansen serotonin men idag vet vi att detta inte är den fullständiga förklaringen. Forskning har visat att de olika systemen i kroppen hänger ihop och påverkar varandra. Till exempel är det känt att stressystemet hänger ihop med inflammation, kanske också med magtarmkanalen och att cellernas energifabriker förmodligen också påverkas.
Systemen är normalt i balans med varandra men när kroppen utsätts för stress börjar de kompensera på olika sätt för att bibehålla jämvikten, den så kallade homeostasen. (Homeostas är kroppens förmåga att hålla sig stabil trots förändringar i den omgivande miljön.) På sikt kan obalansen bli skadlig för hela organismen.
Som tidigare nämnts går även psykiatrin mot en ökad kunskap om vilka bio-markörer som är viktiga att följa hos patienter med olika psykiatriska diagnoser.
– Jag tror att vi i framtiden i allt större utsträckning kommer att frångå det kriteriebaserade diagnossystemet och titta mer på symtom kopplat till förekomsten av vissa biomarkörer och styra behandlingen efter det, säger Johan Fernström och fortsätter:
– Den psykiska ohälsan, och i första hand de lättare psykiska besvären, ökar framför allt hos unga. Vi har ett samhälle som går allt fortare och som ställer krav på oss som vi inte är anpassade för att möta. Vi måste rusta våra unga på olika sätt, med till exempel avslappningstekniker, mindfulness eller liknande, för att hantera psykisk stress. Det behövs preventiva insatser, psykiatrin kommer aldrig att kunna hantera all psykisk ohälsa. Vi behöver i första hand fokusera på de tyngre psykiatriska sjukdomarna.
Text: Eva Bartonek Roxå
Världshälsoorganisationen, WHO, definierar psykisk hälsa som ett tillstånd av psykiskt välbefinnande där varje individ kan förverkliga de egna möjligheterna, kan klara av vanliga påfrestningar, kan arbeta produktivt och kan bidra till det samhälle hon eller han lever i. Psykisk hälsa innefattar alltså något mer än frånvaro av psykisk ohälsa, och inbegriper både individens upplevelse och relationen mellan individen och det sociala sammanhang hon eller han lever i.
Källa: WHO tolkat av Folkhälsomyndigheten
Artikeln var först publicerad på Vetenskap & hälsa, som en del av ett tema-nummer om psykisk ohälsa.
