Asymmetriska könskromosomer har skapats hos många arter under evolutionen. För att kompensera för obalansen i genetisk information, har olika strategier utvecklades vid sidan av. Molekylärbiologen Marie-Line Faucillion har grävt i hur könskromosomer regleras. Samtidigt närmar hon sig studiet av genreglering på ett mer holistiskt sätt.
För länge sedan var män och kvinnor lika. Åtminstone var deras kromosomer nästan identiska. Men denna jämlikhet förändrades under evolutionärt tryck och könsspecifika kromosomer dök upp. Först samlades ett fåtal hanligt fördelaktiga gener på en ”vanlig” kromosom. För att göra historien kort slutade dessa gener att rekombinera med sina motsvarigheter under produktionen av spermaceller och överfördes endast från fäder till söner genom vad vi kallar proto-Y-kromosomen.
Denna proto-Y-kromosom, nu berövad på rekombination, började degenerera och förlorade det mesta av den information den bar på. Som ett resultat av det har kvinnliga däggdjur, och även flugor, två X-kromosomer, medan deras manliga motsvarigheter har en X-kromosom och en degenererad, informationsfattig Y-kromosom, tillsammans med flera par av icke-könade kromosomer (autosomer).
Hanar och honor bär inte på samma information längre
– Ur ett molekylärt perspektiv gav denna kromosomala ojämlikhet upphov till två stora frågor, säger Marie-Line Faucillion. För det första bär hanar och honor inte på samma mängd information längre. De två kvinnliga X-kromosomerna kan utgöra mall för att skriva ut dubbelt så många mRNA-molekyler jämfört med den enda manliga X-kromosomen.
I mRNA står m för budbärare och mRNA-molekyler är meningsfulla delar av kod som kopieras många gånger från den kromosomala DNA-mallen och innehåller instruktioner för att bygga alla olika proteiner som cellmaskineriet behöver. Detta kallas genuttryck.
– Den andra frågan är att eftersom proteiner som kommer från olika kromosomer kan associeras för att bilda mer komplexa molekylära maskiner, kommer hanarna att ha en brist på sina X-kromosomproteiner jämfört med sina autosomala proteiner och inte kunna sätta ihop de rätta komplexen i rätt mängd. Och det är helt enkelt dödligt för dem, tillägger Marie-Line Faucillion.
X-kopplat mRNA mer långlivat…
Däggdjur är redan kända för att inaktivera en X-kromosom hos honor för att återupprätta balansen mellan hane och hona. Men, när det gäller strategin för att balansera autosomerna med könskromosomerna, har diskuterats om huruvida det sker en fördubbling av mRNA-produktionen eller inte. Genom sitt doktorandarbete visar Marie-Line att livslängden för de mRNA som kommer från X-kromosomen är betydligt längre än de mRNA som kommer från autosomerna hos däggdjur, och att detta är ett sätt att balansera genuttryck.
…men inte hos flugorna
I flugor visade hon dock att så inte var fallet och fortsatte med att föreslå två nya sätt på vilka gener skulle kunna regleras genom att modulera hur lång tid de används i en cell innan de bryts ned.
Flugor är kända för att helt enkelt fördubbla mängden mRNA de producerar från den enda X-kromosomen hos hannar för att lösa båda könskromosomobalanserna på en gång. Detta orkestreras av en molekylär maskin bestående av fem proteiner och två specifika RNA.
– Intressant nog bär dessa RNA inte information för att bygga proteiner och är överflödiga på ett sånt sätt att om en av dem raderas har det inte någon konsekvens, samtidigt som borttagning av båda dödar hanarna,
säger Marie-Line Faucillion.
Hon undersökte de individuella rollerna för dessa RNA och lyfte fram deras skillnader, vilket förklarade varför evolutionen inte förkastade någon av dem, även om bara en av dem är nödvändig för hanlig överlevnad.
Avhandling:
Chromosom-specific adaptations of RNA stability and the roles of the roX RNAs in dosage compensation
Svensk titel: Kromosomspecifika anpassningar av RNA stabilitet och roX RNA:s funktioner och doskompensation
Kontakt:
Marie-Line Faucillion, forskningsassistent, Institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, marie-line.faucillion@umu.se
