Ståuppkomiker vill provocera – men inte tappa publikens förtroende

Vem får skämta om vad? Ståuppkomiker resonerar olika om hänsyn till utsatta grupper och om vikten av att få testa gränser och provocera. Det visar en avhandling från Umeå universitet.

Vad är roligt? Vad krävs för att nå framgång? Och vad är ståuppkomikerns roll och uppgift i samhället? Det har Christian Liliequist, forskare vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet, undersökt genom att intervjua ståuppkomiker och studera ståuppframträdanden.

Måste få testa gränser och provocera

De intervjuade komikerna resonerar olika om hänsyn till utsatta grupper och rätten att provocera

– Ståuppkomiker anses ofta vara berättigade att skämta om sig själva och utifrån sina egna erfarenheter. För att inte kränka eller såra någon i publiken undviker flera av intervjupersonerna skämt som ”sparkar nedåt” mot marginaliserade grupper som man själv inte tillhör.

– Samtidigt anses den konstnärliga friheten vara väldigt viktig, vilken tillskriver ståuppkomikern rollen som ”narr” och ”sanningssägare” som måste få testa gränser och provocera. På detta sätt uppenbarar sig motstridiga uppfattningar om vad som är etiskt korrekt och roligt att skämta om, samt vad som är ståuppkomikerns roll och uppgift i samhället.

Branschen är mansdominerad

Christian Liliequist säger att intervjupersonerna i hans studie beskriver ståuppkomikbranschen som mansdominerad, både när det gäller antalet utövare och vilka som är mest framgångsrika.

– Kvinnliga ståuppkomiker berättar om upplevelser av sexism och utanförskap, vilket hindrar dem från att få tillgång till vissa scener. Det har även riktats kritik mot branschens ojämlika villkor i mediala initiativ som Metoo-uppropet #skrattetihalsen och uppförandet av ett Code of conduct-dokument, säger Christian Liliequist och fortsätter:

– Vissa ståuppkomiker, arrangörer och journalister har avfärdat dessa initiativ som onödiga och hämmande och framställt branschen som meritokratisk, vilket innebär att de roligaste komikerna blir mest framgångsrika.

Humor kan användas för samhällskritik

Christian Liliequist har också undersökt hur ståuppkomiker framför samhällskritiska budskap i sina framträdanden. Det sker till exempel genom att skifta mellan humoristiska och allvarliga tonlägen, i syfte att framkalla olika känslor hos publiken.

– Bianca Kronlöf och Mia Skäringer växlar till exempel ofta snabbt mellan komiska monologer, där publiken skrattar högt åt olika absurditeter, och allvarstyngda passager, som ska uppmana till eftertanke och reflektion, säger Christian Liliequist.

Ståuppkomikers förmåga att växla mellan känslolägen kan vara ett sätt att få mottagaren att både skratta åt och känna ilska och skam över rådande normer och diskurser.

Att skratta åt den man inte håller med

En annan fråga i avhandlingen är om ståupp-scener kan vara platser där människor med olika politiska åsikter möts med ömsesidig respekt.

– Att skratta åt varandra, och därmed erkänna varandra som skickliga komiker, kan fungera som ett sätt att legitimera varandras rätt till ståndpunkter. Till exempel går det att skratta åt en ståuppkomiker som skämtar utifrån en viss världsbild som man själv inte håller med om, säger Christian Liliequist.

Avhandling:

Vem kan skämta om vad? Meningsstrider och förhandlingar i det svenska ståuppkomikfältet