Den första vikingen var en bronsåldersman

Plötsligt uppstår en lucka i väster. Ett sug efter statusföremål av brons gör att handelslederna över kontinenten måste dras om. Den så kallade uneticekulturen – med tyngdpunkt i dagens Tjeckien – som styrt Europas handel i en kopparbaserad ekonomi faller samman. Efterfrågan har ökat kraftigt på bronsens andra beståndsdel, tenn, som de inte har kontroll över.

Nordbor är snabba att utnyttja luckan och skaffar sig en central position, kring 1600 f Kr. Längs med floden Weser beger de sig ned till södra Tyskland och italienska alperna för att byta till sig koppar, som de längs Rhen för till de brittiska öarna. Där har den sista stora koppargruvan just sinat. De byter en del av sin koppar mot tenn och för med sig metallerna hem till Norden.

Nordborna blir en central mellanhand i kontinentens handel. Nästan över en natt blir Jylland rikast i Europa, tack vare sin bärnsten som byts mot de bästa råvarorna för att tillverka brons.

Handelsfärder och plundringar

Handeln lägger grunden till en nordisk högkultur baserad på högavkastande jordbruk, där överskottet investeras i handelsfartyg. Den egna jorden, framgångsrika handelsfärder och plundringar blir nyckeln till ett ekonomiskt uppsving med stor efterfrågan på prestigeföremål. Dessa bekräftar den skiktning av samhället som uppstår och den hövdingamakt som befästs med stöd av gudarna. Kort sagt: En försmak av vikingatiden.

Historiens uppdelning i åldrar tar fasta på skillnader mellan olika epoker. Tittar man i stället på likheter skapas en annan bild av vår förhistoria. Redan på 3 000-talet f Kr bildas strukturer som leder till handel och kolonisering, enligt bronsåldersforskningens nestor, professor Kristian Kristiansen på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Stor boskapsjord gav status

– Nyckeln är det patrilinjära samhälle som indoeuropéerna fört med sig in i Europa, där äldste sonen ärver gården. Det är djupt inbyggt i indoeuropéernas samhälle och skapade en stark social dynamik. De kom också med en ny herde- och krigarkultur, där var prestige att ha en stor boskapshjord, säger Kristian Kristiansen.

– Jordbrukets expansion krävde ofri arbetskraft. Om du inte hade mycket jord hade du inte råd att sätta krigare på båtar. För att klara jordbruket och bygga båtar för 20 man behövdes 100 personer på årsbasis. Det klarade man troligen inte utan trälar. På vikingatiden var fartygen betydligt större och behoven av arbetskraft ökade till kanske 250 personer.

De som inte ärvde storgårdar skaffade sig makt och rikedom genom att bli krigare, förklarar professor Johan Ling, kollega vid samma institution och landets främste expert på hällristningar.

Pojkar skolades till krigare

– De gav sig iväg till när och fjärran för att gå i någons tjänst. Det är ett system som skapades på bronsåldern, där männen på båtarna bildade en krigarkast. Det innebar att det fanns i princip två sätt att skaffa rikedom: av jord eller med handel och plundring.

Många kvinnor kom utifrån, enligt analyser av kvarlevor i bland annat danska gravar. DNA- och strontiumanalyserna röjer inte varifrån, bara att de kom från andra trakter. Pojkar skickades som fosterbarn till en morbrors familj, där de växte upp med kusiner och blev inskolade i ett kontinentalt nätverk av krigare.

– I systemet är praktgåvor som guldringar, maktpositioner och kvinnor viktiga för allianser. Det är viktigt att bli berömd och ihågkommen. Gåvoutbytet är centralt även under vikingatiden, vilket syns i eddadikten Havamals levnadsregler, men systemet bildas på bronsåldern. Du ser det på hällristningarna, som avbildar en exklusiv elit med resor, jakt och rituella tvekamper, säger Johan Ling.

Även om strukturen fanns tidigare skedde det stora skiftet kring 1600 f Kr. Plötsligt kom det in människor från alla håll till Danmark och en mäktig elit blir tydlig i det arkeologiska materialet, förklarar Kristian Kristiansen.

Båtarna gav makt och rikedom

I den vetenskapliga artikeln Maritime Mode of Production, som han och Johan Ling skrivit ihop med den amerikanske arkeologen Timothy Earle, tecknar de en bild av den nordiska bronsålderns ekonomi, sociala strukturer och krigarideologi, utifrån de senaste årens fynd och analyser. Klart står att en viktig nyhet, som ger nordborna makt och rikedom, är fartygen.

Hällristningarna pekar på att långfärdsbåtarna såg ut ungefär som Hjortspringsbåten, från tidig järnålder. Andra motiv på ristningarna har inslag från Medelhavet, som voltigörer, det vill säga figurer i djärva baklängesvolter.

Nya strontiumanalyser visar att bronsens koppar kom från brittiska öarna, Spanien och norra Italien, men även Cypern och Sardinien, medan tennet kom från Cornwall i England. Det krävde långväga handel via floder och Medelhavet, högst troligt även efter Atlantkusten.

– Jag tror inte att råvarorna kom till Norden steg för steg, det hade blivit för dyrt. Nordborna måste ha farit lång väg för att få tag i kopparn, en del från Centraleuropa, en del från Spanien. Det finns hällristningar i Portugal som uppvisar stora likheter med de skandinaviska, säger Johan Ling som kartlagt tiotusentals svenska ristningar.

Jakt på fartyg i Svarta havet

Johan Rönnby vid Södertörns högskolan, Sveriges enda professor i marinarkeologi, var 2016 med och hittade en intakt båt från 500-talet f Kr på botten av Svarta havet, som har syrefattigt vatten och bevarar vrak mycket väl. Men det har även hittats fartyg från 1500-talet f Kr. Redan då fanns skepp som kunde gå ut ur Medelhavet och ända till brittiska öarna, är han övertygad om.

Jakten på fler fartyg i Svarta havet går vidare, men Johan Rönnbys dröm är att hitta ett bronsåldersskepp även i Sverige. Här ligger de begravda flera meter under marken på fast land (på grund av landhöjningen – i bästa fall tre meter ned i bottenslammet i djupa havsvikar.

Sommaren 2019 sökte han i området Tjust i nordöstra Småland, en kust skuren av långa smala vikar med branta sidor.

– Jag har dykt på en plats ett hundratal meter från en boplats med gravar och hällristningar av fina skepp intill. Jag tänker att det vore ett bra ställe att ha båtarna på. Genom prover vi tagit på sedimenten börjar vi få kläm på de olika tidsåldrarna, säger Johan Rönnby.

Nästa steg är att försöka se strukturer under botten med ultraljud eller sonar. Vid lovande ekon kan det bli dykningar, och utgrävningar där bottenslammet sugs upp.

– Jag ger mig inte, jag är säker på att vi kommer att hitta ett!

Bärnsten värderades nästan som guld

Utifrån bland annat båtarnas förmodade egenskaper, gravfynd av svärd och praktföremål i brons, guld och bärnsten i Norden och på kontinenten samt analys av strontium i metaller, som avslöjar deras ursprung, skisserar Kristiansen, Ling och Earle en bild av hur bronsålderns handelsnätverk kan ha sett ut.

Redan kring 2400 f Kr fanns en produktion av bärnsten på Jylland. Den var hett eftertraktad till smycken och statusföremål över hela Europa, ända ned till den minoiska kulturen på Kreta. Den värderades lika högt som guld och var nordbornas trumfkort i handeln, som gav dem makt och rikedom. Men även slavar var viktiga.

– Den nordiska expansionen under bronsåldern gick längs hela den norska kusten. Troligen tog man slavar där. På svenska sidan gick den åtminstone upp till Umeå, där man för några år sedan hittade en storgård av sydskandinavisk typ, säger Kristian Kristiansen.

Isotopanalyser av människoben vid Themsens mynning visar att grupper från Skandinavien, brittiska öarna och Iberiska halvön träffats där för att handla med metaller, bärnsten och slavar, anser Johan Ling.

Högst tennhalt i skandinaviskt brons

– Nordborna behövde tennet från brittiska öarna och tillgång till handeln längs Atlantkusten. Skandinaviskt brons har högre tennhalt än något annat brons, det är en tydlig koppling till öarna. Det tyder på handel, migration eller både och.

Kristian Kristiansen nämner också att den tidiga keltiskan har inslag av germanska ord som andra indoeuropeiska språkgrupper saknar. Det handlar om båtar, paddlar och manskap, om krigare och ideologiska begrepp.

Två andra viktiga varor i handeln var ylle och saltat kött. Båda underlättade långresor, med varma kläder och hållbar färdkost. Centrum för produktion och handel var österrikiska Hallstatt, som gett namn åt bronsålderns slutfas med den rika hallstattkulturen. Men redan i början av bronsåldern producerade de rökt saltat fläsk och färgglada yllekläder i stor skala.

Ned mot Alperna for nordborna på Weser med framför allt bärnsten och slavar, som de bytte mot koppar, tyger, kött och salt. Längs Rhen plockade de upp nya slavar på väg mot de brittiska öarna, där de bytte till sig tenn. En triangel med handel, inslag av plundring och slavfångst slöts när de kom hem med koppar, tenn och kvinnor för äktenskap till sina mäktiga anförvanter och uppdragsgivare.

Bronshandeln gick under med järnet

Systemet fungerade tills ekonomins bas växlade från brons till järn och nordbor och andra inte längre var beroende av långväga råvaror. Kring 500 f Kr kollapsade handelssystemet och en period med mindre spektakulära fynd i Nordens arkeologiska material tog vid. Ungefär samtidigt upphörde den rika hallstattkulturen när kelterna och järnåldern tog över – teknisk utveckling hade gjort att det hårdare järnet nu kunde utvinnas och smidas.

Det nordiska samhället fick annan prägel under tusen år, då handeln inte tycks ha varit lika intensiv och långväga. Nordborna hade i vilket fall som helst inte längre någon central roll. Metaller och föreställningar om livet och döden skiftar, men när Norden åter blomstrar från vendeltiden på 500-600-talet står än en gång långväga handel och prestigevaror i fokus.

Grunden läggs för vikingatidens långfärder och ännu en period av nordisk dominans på kontinenten. En bronsålder i repris.

Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se