På 1700-talet kunde en pipa avslöja mycket om sin ägare. Långa, välpolerade pipor signalerade hög status – medan enklare och mer slitna pipor förknippades med kroppsarbetare. Det visar en avhandling som undersökt hur dåtidens rökvanor speglade klasskillnader och social tillhörighet.
En avhandling vid Lunds universitet har undersökt de sociala aspekterna av tobaksrökning i Sverige under 1700-talet. Arkeologen Robert Bergman Carter visar hur rökvanorna fungerade som statusmarkörer och introducerar begreppet smokeways, eller ”rökskick”, för att beskriva skillnaderna mellan olika samhällsklasser.
– I vissa perioder var det hög status att röka en väl inrökt pipa. För att pipan skulle få det inrökta utseendet lät man ibland betjänten röka in den. Pipan var alltså inte bara ett redskap för att röka tobak, utan också en markör som visade människors identitet och plats i samhällshierarkin, säger Robert Bergman Carter, forskare i historisk arkeologi vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Fynd vid Slussen
Studien bygger på arkeologiska fynd av kritpipor från Sverige samt bild- och arkivmaterial. En viktig del av materialet kommer från en utgrävning vid Slussen i Stockholm 1984, då omkring sex ton kritpipor från 1700-talet hittades i ett lager som tillhört pipfabrikören Olof Forsberg.
– Jag jämför fynden av pipor och pipfragment med bilder och arkivmaterial, som till exempel tillverkningsbeskrivningar, prislistor från pipfabrikerna, handlingar från ständernas riksdagar och tryckt reklam från olika piptillverkare. Tillsammans ger det en bild av hur människor rökte och socioekonomisk status, säger Robert Bergman Carter.I fyndmaterialet framträder skillnader i tillverkning, kvalitet och pris. Det fanns en stor variation i hur piporna såg ut.
– Piporna för människor i de lägre samhällsskikten var grövre, opolerade och hade oftare kortare skaft, medan personer i högre samhällsskikt rökte längre, mer omsorgsfullt bearbetade och polerade pipor. Pipan var därmed inte bara ett bruksföremål utan också en synlig markör för socioekonomisk status, säger Robert Bergman Carter.
Pipan avslöjade klass och status
Piporna hade oftast 20–45 centimeter långa skaft, betydligt längre än dagens pipor.
– För att kunna röka en 45 centimeter lång pipa krävs att man sitter relativt stilla, vilket var svårt i de lägre, kroppsarbetande samhällsklasserna, säger Robert Bergman Carter.
Slitaget kan också avslöja klasstillhörighet. Enklare pipor har ofta bitmärken, lagningar och kraftig inrökning. Detta tyder på att de användes under lång tid. Pipan hölls troligen ofta fast med tänderna medan ägaren arbetade.
– Det finns fynd av tandrader med skaftformade mellanrum mellan två tänder där pipan hållits fast. Ibland har man hittat upp till tre sådana mellanrum. När ett ställe blivit för stort för att hålla fast pipan flyttade man helt enkelt den till ett nytt ställe, säger Robert Bergman Carter.
Många rökte pipa på 1700-talet
Avhandlingen utgår från att piprökning var vanligt, och i princip det enda sättet att röka på under den här tiden.
– Alla rökte, män som kvinnor och människor i alla samhällsklasser. Trots en 21-årsgräns på tobak beskriver många källor att rökning också var utbrett bland barn. Till skillnad från idag ansågs tobaksrökning hälsosamt och användes som medicin mot en rad olika sjukdomar, däribland pest och cancer, säger Robert Bergman Carter.
Undantaget var kvinnor som tillhörde samhällets högre sociala skikt.
– För dem ansågs det inte passande att röka, men troligen fanns det smygrökare i den gruppen, säger Robert Bergman Carter.
Kritpipan var vanligast
Kritpipor och pipfragment är ett av de vanligaste fynden på arkeologiska utgrävningsplatser från perioden. Piporna tillverkades av grå lera som blev vit när de brändes i ugn. När Sverige införde importförbud mot vanliga pipor 1747 ökade den inhemska produktionen, och flera kritpipsfabriker etablerades.
Även om kritpiporna i stort sett har försvunnit lever många av rökningens sociala mekanismer kvar än i dag.
– Rökskick handlar inte bara om vad man röker, utan också om hur man röker, vilka rökdon man använder och vilka sociala signaler det sänder. På samma sätt som konsumtionsvanor kan signalera status i dag gjorde de det även då, säger Robert Bergman Carter.
Avhandling:
When the Smoke Clears: Clay Tobacco Pipes and Smokeways in Eighteenth-Century Sweden, Lunds universitet.
