Ett av jordens kraftigaste vulkanutbrott inträffade i Japan för över 7000 år sedan. Nu visar en studie att katastrofen ledde till både befolkningsminskning och återhämtning – och att överlevande hittade nya sätt att leva.
För cirka 7 300 år sedan inträffade ett våldsamt vulkanutbrott utanför Japans kust. Utbrottet vid Kikai-Akahoya ägde rum under Jomonperioden, då människor levde som jägare och samlare.
– Utbrottet måste ha varit förödande. Havsbottnen exploderade utan någon större förvarning. De japanska öarna drabbades av kraftiga jordbävningar och enorma tsunamier, och landskapet täcktes sedan av flera meter vulkanaska, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Utbrottets konsekvenser för den dåtida befolkningen har länge varit föremål för diskussion. Vissa arkeologer beskriver händelsen som en apokalyps, där allt mänskligt liv upphörde i områden nära vulkanen. Andra menar att människor överlevde katastrofen, även på platser som låg ganska nära utbrottet.
Forskargruppen bakom en ny internationell studie drar slutsatsen att båda bilderna – total kollaps eller kontinuitet – är alltför förenklade.
Överlevare flyttade till andra områden
Utbrottet ledde till att befolkningen minskade när ekosystem slogs ut och områden blev obeboeliga. Samtidigt visar forskarnas fynd att människor lyckades anpassa sig till de svåra förhållandena. På vissa håll ökade till och med befolkningen under tiden efter utbrottet.
– Katastrofen ledde till stora förluster av människoliv. De överlevande migrerade dock, knöt nya sociala band, utvecklade nya ekonomiska system och verkar ha hittat kreativa sätt att överleva och senare blomstra under de nya förhållandena efter katastrofen, säger Enrico Crema, professor vid Cambridge University.
Befolkningsmönster efter vulkanutbrottet
Södra Kyushu: Befolkningen hade minskat redan långt före vulkanutbrottet. Regionen var därför glest befolkad och besöktes främst av rörliga grupper av jägare och samlare.
Norra Kyushu: Här fortsatte befolkningen att växa trots katastrofen med omfattande och bestående skadorna på ekosystemen. En möjlig förklaring är att överlevare flyttade från de värst drabbade områdena till de norra kusterna, där havets ekosystem återhämtade sig snabbare. Nya sätt att ta vara på havets resurser kan också ha bidragit till att snabba på befolkningsutvecklingen.
Övriga Japan: I mer avlägsna delar av Japan, där befolkningen hade vuxit före utbrottet, stannade befolkningstillväxten av eller vände nedåt efter katastrofen. Utvecklingen kan ha samband med tillfälliga klimatförändringar efter utbrottet, tandskador hos hjortar och vildsvin som Jomon-folket var beroende av för sin livsmedelsförsörjning. Skadorna kan ha uppstått när djuren betade i landskap med aska. Även andra effekter av vulkanutbrottet på människors hälsa och tillgång till mat kan ha spelat in.
Ökad förståelse för katastrofer
Enligt Peter Jordan visar forskningen hur oförutsägbara och komplexa efterverkningarna av en stor katastrof kan vara.
– Denna studie bidrar till en djupare förståelse av de olika sätt på vilka kulturer och samhällen hanterar plötsliga chocker och katastrofer. Även i de mest hopplösa situationerna har överlevande och samhällen valmöjligheter, hur begränsade de än må vara: de måste agera och fatta beslut, de måste anpassa sig, samarbeta och hitta nya kontakter och sociala nätverk, säger han.
Vetenskaplig artikel:
Divergent Demographic Responses to the Kikai-Akahoya Volcanic Catastrophe in Mid-Holocene Japan, Science Advances.
