Det finns tecken på att vargar och människor, för länge sedan, kan ha levt tätt ihop på ön Stora Karlsö några kilometer utanför Gotlands kust. Överraskande fynd av tusentals år gamla varglämningar pekar på det. Det säger forskare från bland annat Stockholms universitet.
Fyndet av varglämningarna gjordes i en grotta, Stora Förvar-grottan, på ön Stora Karlsö som ligger ungefär sex kilometer utanför Gotlands västkust. Lämningarna är mellan 3 000 och 5 000 år gamla och enligt en analys av arvsmassan är lämningarna från vargar, utan spår av hundhärkomst.
Ön Stora Karlsö är känd för att ha använts intensivt av säljägare och fiskare under den yngre stenåldern och under bronsåldern. Ön är bara 2,5 kvadratkilometer stor och har inga inhemska landlevande däggdjur. Det innebär, enligt forskarna, att den här typen av djur måste ha förts till ön med människors hjälp.
Vargar åt människors mat
I lämningarna syns flera egenskaper som vanligtvis förknippas med ett liv nära människor. En isotopanalys av djurbenen avslöjar en kost rik på marint protein, som säl och fisk. Det överensstämmer med den mat som människorna på ön åt – vilket i sin tur tyder på att vargarna har utfodrats.
Varg-upptäckten var helt oväntad, säger forskaren Pontus Skoglund vid Ancient Genomics Laboratory vid Francis Crick Institute.
– Det var en fullständig överraskning att se att det var en varg och inte en hund.
De kan ha varit husdjur
Det är oklart om vargarna på Stora Karlsö tämjdes, hölls i fångenskap eller hanterades på något annat sätt. Men deras närvaro i en människobebodd, isolerad, miljö tyder på en avsiktlig och ihållande interaktion mellan varg och människa.
– Detta är en utmanande upptäckt som väcker möjligheten att människor i vissa miljöer kunde hålla vargar i sina bosättningar och fann ett värde i att göra det, säger Pontus Skoglund.
Vissa tecken på avel
De funna vargarna är mindre än typiska fastlandsvargar. Arvsmassan hos en av vargarna visar också tecken på låg genetisk mångfald – ett vanligt resultat av isolering eller kontrollerad avel, säger Anders Bergström vid University of East Anglia.
– Detta liknar vad man ser i isolerade eller dramatiskt minskade populationer eller i domesticerade organismer. Även om vi inte kan utesluta att dessa vargar hade låg genetisk mångfald av naturliga skäl, tyder resultaten på att människor interagerade med och hanterade vargar på sätt som vi tidigare inte övervägt.
En varg, daterad till bronsåldern, har också en skada som kan ha begränsat dess rörlighet. Detta tyder på att den kan ha blivit omhändertagen, eller kunnat överleva i en miljö där den inte behövde jaga stora byten.
Helt nytt perspektiv
Kombinationen av osteologi och genetiska analyser har gett unik information som inte hade varit tillgänglig annars, säger Jan Storå, professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet.
– Kombinationen av data har avslöjat nya och mycket oväntade perspektiv på interaktioner mellan människor och djur under stenåldern och bronsåldern i allmänhet, och specifikt gällande vargar och hundar.
Studien tyder på att interaktionen mellan människor och vargar under förhistorisk tid var mer mångfacetterad än man tidigare trott. Den tycks ha sträckt sig bortom enkel jakt eller undvikande till att omfatta komplexa relationer och interaktioner, som belyser nya aspekter av domesticering utan att leda till de hundar vi känner idag.
