I en ny studie betraktas bina i ett bisamhälle som en enda superorganism. Synsättet omdefinierar honungsbiets grundläggande biologi, vilket får konsekvenser för biodling.
Enligt den traditionella synen består ett bisamhälle av ett mycket stort antal enskilda organismer. Där finns en drottning, 200 till 300 drönare samt tiotusentals arbetarbin. Alla dessa individer har specifika arbetsuppgifter för att bidra till bisamhällets utveckling och funktion.
I en ny studie från bland annat Lunds universitet lyfts tanken på att se på bisamhället ur ett annat perspektiv. Varje drottning och hennes bisamhälle utgör enligt det synsättet en superorganism, det vill säga ett enda djur bestående av bin – på liknande sätt som våra kroppar består av celler.
– Vi har undersökt vad det innebär att bisamhället är en enda individ, vilket låser upp helt nya insikter om honungsbiets fascinerande liv, säger Hannes Bonhoff, nyutexaminerad biologistudent vid Lunds universitet.
En stor föräldraomsorg
Han menar att bisamhället som superorganism kan liknas vid ett enskilt däggdjur som genomgår dräktighet med omfattande föräldraomsorg. Varje generation av ett bisamhälle utvecklas ur ett enda bi och genomgår samma faser som ett däggdjur, det vill säga från embryo och foster till juvenil och vuxen samt med ett oundvikligt biologiskt åldrande vilket gör att bisamhället dör efter några år.
– Och när denna superorganism ska fortplanta sig omhändertas avkomman med ett stort engagemang från föräldern, i vissa fall även på bekostnad av förälderns liv, säger Hannes Bonhoff.
Mamman riskerar livet
Honungsbin förbereder sig på förökning genom svärmning. I princip innebär det att drottningen och hälften av bisamhället flyger i väg för att hitta ett nytt bo. Kvar i det gamla boet lämnas en ny drottning som blir starten på ett nytt bisamhälle, som då växer fram i den kvarvarande delen av modersamhället.
– Föräldraomsorgen går alltså så långt att avkomman ärver moderns bo medan hon själv riskerar sitt liv genom att svärma iväg för att bosätta sig någon annanstans, säger Hannes Bonhoff.
Avkomman utvecklas därmed under trygga former i sitt modersamhälle och förses med näring, skydd och ett utbyggt bo. Modersamhället hjälper även avkomman att lära sig bidansen, det vill säga de olika strukturerade rörelser som ett bi gör för att visa de andra bina vägen till de näringsrikaste blommorna.
Ändrad syn på biodling
I Sverige finns över 15 000 hobby- och yrkesbiodlare. Att betrakta bisamhället som en superorganism har, enligt Hannes Bonhoff, betydelse för biodlingen. Ett sådant ändrat synsätt skulle bidra till ökad förståelse för den skötsel som Hannes Bonhoff anser behövs.
Det handlar bland annat om hur man bäst hanterar parasiter som varroakvalstret, ett fruktat spindeldjur som angriper honungsbin. Det förändrar också hur man ska förhålla sig till dagens metoder gällande att tvångsbyta drottningar och att på konstgjord väg hindra svärmningar, menar Hannes Bonhoff.
– Moderna metoder inom biodling baseras på idén om att hålla samhället ungt och friskt i all oändlighet. Vår studie visar att sådana ingrepp krockar fundamentalt med den naturliga fortplantningsstrategin och förmågan att hantera parasiter, säger Hannes Bonhoff, som förespråkar utveckling av mer hållbara och djurvänliga metoder.
Niklas Wahlberg, professor i systematisk biologi vid Lunds universitet och handledare för studien, säger att studien är spännande eftersom den skapar klarhet kring begreppet superorganismer.
– Själva begreppet har funnits länge, men det här är första gången som det sätts in i ett verkligt biologiskt sammanhang. Det är fantastiskt att tänka på att precis som enskilda celler bygger upp en organism, så bygger enskilda bin med olika uppgifter upp superorganismen.
Vetenskaplig artikel:
On the life history of the honey bee superorganism, Insectes Sociaux.
