Skolan ska göra så att barn kan röra på sig. Men en rad osynliga hinder finns, enligt en ny avhandling. Fotbollsplanen kan kännas ovälkomnande. I klassrummet ska man sitta still. Och vuxnas krav kan kännas betungande. Samtidigt är barn uppfinningsrika och hittar egna sätt att få röra på sig.
Enligt läroplanen ska skolan sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet, inom ramen för hela skoldagen. Men en rad osynliga hinder finns för barns rörelse, i skolmiljön. Det framgår av en ny avhandling från Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. Normer av olika slag kan begränsa barnen.
Budskap får motsatt effekt
På raster kan exempelvis fotbollsplanen präglas av en idrottskultur där pojkar ges större inflytande. Andra barn kan uppleva att de har svårare att göra sina röster hörda och avstår därför från att delta.
En annan aspekt som avhandlingen pekar på är hälsobudskap. För vissa barn kan uppmaningar om att röra sig för att vara hälsosamma upplevas som ett krav, snarare än en källa till rörelseglädje.
– När rörelse blir något som vuxna säger att man måste göra kan rörelseglädjen försvinna. Några barn berättar att de försöker gömma sig på rasten för att slippa röra sig, säger avhandlingens författare Greta Wiklund Lind.
Barn hittar smarta sätt
Skolbarn i åldern tio till tolv år och deras lärare har intervjuats och observerats i arbetet med avhandlingen. En observation är att barn är kreativa i sin strävan efter att få röra sig. Det syns till exempel i klassrummen, där normen ofta är stillasittande.
Barn som vill få chans till fysisk rörelse kan ta omvägar för att vässa pennan, till exempel. De kan också gå på toaletten eller be om att få arbeta i korridoren.
– Barnen är inte passiva. De hittar själva möjligheter till rörelse, även när skolmiljön begränsar dem, säger Greta Wiklund Lind.
Barns möjligheter att röra sig i klassrummet kan samtidigt vara villkorade. Det kan exempelvis handla om att en elev behöver ha slutfört sitt skolarbete innan eleven får lov resa sig, att läraren uppfattar den fysiska rörelsen som acceptabel och att det finns tillräckligt med tid.
Aktiviteter värderas olika
Ytterligare en slutsats är att lekfull rörelse inte alltid värderas lika högt som traditionella idrottsaktiviteter.
– Som lärare behöver man fråga sig vilken form av rörelse vi värderar och varför. Det som är meningsfull rörelse för ett barn behöver inte vara samma sak för ett annat, säger Greta Wiklund Lind.
Förhoppningen är att resultaten i avhandlingen ska bidra till att synliggöra pedagogiska spänningar som kan uppstå mellan ambitionen att främja barns rörelse, andra mål och de villkor som präglar skolans vardag.
Avhandling:
Normer i rörelse: barns rörelse i skolan med fokus på delaktighet, GIH.
