Kan sådant som i dag går till spillo bli en del av Sveriges matberedskap vid en kris? Hur restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri kan förvandlas till nya råvaror och hur vi kan få ut mer mat och näring ur det som redan produceras är sådant som forskare vid KTH undersöker.
Hur Sverige ska klara matförsörjningen i en allvarlig kris är långt ifrån självklart. På forskningscentret PLENTY, lett av KTH och finansierat av forskningsrådet Formas, kartlägger forskare bland annat de restprodukter som uppstår i matproduktionen och utvecklar metoder för att ta bättre vara på dem.
– En ökad livsmedelsberedskap handlar inte bara om att producera mer mat. Utmaningen är också att använda de resurser vi redan har på ett mycket bättre sätt, säger Francisco Vilaplana, professor i glykovetenskap vid KTH och föreståndare för PLENTY.
Potentialen här är stor. Enligt forskning från centret, som inte publicerats ännu, innehåller sidoströmmar som inte används för livsmedel mer näring än den mat vi faktiskt äter.
– Här finns en enorm möjlighet att ta tillvara bland annat proteiner, fibrer och fetter som i dag går till andra ändamål, säger Francisco Vilaplana.
Restprodukter blir näringsrika ingredienser
Bland de restprodukter som forskarna tittar närmare på finns presskaka från rapsoljeproduktion, fiberrester från äppelmust och sockerbetor samt okara, en restprodukt från tillverkning av havredryck.
– Genom att omvandla restströmmar till näringsrika ingredienser kan vi få ut mer mat och näring ur samma råvaror.
Med hjälp av bioteknik försöker forskarna förbättra både smak och näringsinnehåll. De har till exempel lyckats minska den bittra smaken och fibriga konsistensen i presskakan genom att tillsätta enzymer.
Nästa steg är att testa produkten i ett kökslabb och därefter utveckla nya recept. Presskakan skulle bland annat kunna användas för vegetariska köttalternativ, växtbaserade mjölkprodukter, snacks och olika såser och dressingar.
Importerade insatsvaror
Livsmedelsberedskap handlar om mer än det som odlas och skördas. Lantbruket är också beroende av importerade insatsvaror som energi, foder, bränsle, gödsel och växtskyddsmedel.
Forskarna undersöker därför också hur kväve och fosfor kan återvinnas ur avfall och avloppsvatten för att användas som gödsel. Men för att återvinningen ska få större genomslag krävs förändringar i de svenska avfallsreglerna, enligt Francisco Vilaplana.
– Problemet är att det i dag inte finns något incitament att återvinna kväve och fosfor. Då kan man lika gärna köpa det från andra länder.
Även vattenrening för återanvändning till bevattning och urban odling, liksom nya biobaserade växtskyddsmedel ingår i centrets forskning.
Regelverk försvårar
Avfallsreglerna är ett exempel på hur lagar och bestämmelser kan begränsa möjligheten att stärka livsmedelsberedskapen. Även EU-regler för vad som får klassas som livsmedel sätter i dag gränser för användningen av vissa sidoströmmar.
– Vi vill både visa vilka resurser som kan tas tillvara bättre och vilka ekonomiska, juridiska och samhälleliga förutsättningar som krävs för att lösningarna ska fungera i större skala, säger Francisco Vilaplana.
Men även om tekniken för att skapa nya livsmedel fungerar måste det finnas någon som vill använda den. För att nya produkter ska kunna få genomslag krävs både industri och konsumenter – och inte minst en ekonomi som går ihop. Livsmedelsindustrin har ofta små vinstmarginaler, vilket gör lönsamheten till en särskild utmaning.
– Om det inte finns lönsamhet i en ny livsmedelsprodukt så kan det vara mer gångbart att använda den för andra ändamål, exempelvis biogas eller djurfoder. Vi tittar därför på olika möjligheter. En variant kan vara att lyfta fram hälsofördelarna, till exempel att produkterna innehåller mer fibrer och antioxidanter. Det kan göra det möjligt att skala upp produktionen.
Denna artikel är en bearbetning av en text som först var publicerad på KTH:s webbplats.
