Forskare har kartlagt resmönstren för 25 kejsare i det tysk-romerska riket. Studien visar att inrikesresorna gjordes av strategiska skäl för att behålla makten. Om kontrollen försvagades i ett område ändrades resrutterna.
Det tysk-romerska riket tog form år 962, när den tyske kungen Otto I kröntes till kejsare. Riket omfattade stora delar av Centraleuropa, däribland områden som i dag utgör Tyskland, Österrike, Tjeckien och delar av Italien. Det spelade en viktig roll i europeisk politik under medeltiden och tidig modern tid. Efter långvariga inre spänningar och yttre påtryckningar upplöstes riket år 1806.
Splittrat rike med lokala makthavare
Det tysk-romerska riket var ingen enhetlig nation, utan bestod av många självstyrande furstendömen. Tidigare forskning har länge utgått från moderna, territoriella stater och därmed förbisett att makten under medeltiden var personbunden och rörlig, enligt forskare bakom en ny studie.
– Eftersom det tysk-romerska riket saknade en central byråkrati var kejsarna beroende av att resa för att utöva kontroll över lokala makthavare. Det innebar att de ständigt behövde göra strategiska avvägningar kring var deras närvaro gjorde störst skillnad, säger Andrej Kokkonen, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i ett pressmeddelande.
I samarbete med forskare från Storbritannien och Danmark har Andrej Kokkonen undersökt hur kejsare valde sina resor och vilka politiska överväganden som styrde dem. Genom att analysera över 72 000 daterade och geografiskt identifierade dokument, till exempel kungliga beslut och privilegiebrev, har resrutter för 25 tysk-romerska kejsare mellan 919 och 1519 kartlagts.
– Vår strategi var att utnyttja en historisk brytpunkt, det så kallade interregnumet mellan 1250 och 1273, då den kejserliga makten kollapsade. Genom att jämföra kejsarnas resmönster före och efter denna period har vi identifierat hur förändringar i maktbalansen påverkade deras beteende, säger Andrej Kokkonen.
Starka kejsare undvek släktbesök
Resultaten är tydliga. Före 1250, när kejsarmakten var stark, undvek kejsarna oftare områden som kontrollerades av den egna släkten.
– Den ansågs tillräckligt lojal. Efter interregnumet 1273 förändrades kejsarnas resvanor abrupt. Då tillbringade kejsarna mer tid i familjens territorier.
Enligt forskarna kan det bero på att svagare kejsare inte längre kunde ta familjens lojalitet för given. I stället blev nära släktingar, särskilt manliga arvingar och rivaler, viktiga att kontrollera. Effekterna var tydligast i ekonomiskt betydelsefulla regioner, vilket pekar på att både politiska och materiella intressen styrde resandet under de 600 år som analyseras i studien.
Politisk kontroll bygger på närvaro
Studien visar att den kejserliga närvaron inte var jämnt fördelad över territoriet. Den var i stället selektiv och strategisk. Kejsaren var inte bara en symbolisk figur utan framträder som en mobil institution, där den fysiska närvaron var central för styret av det tysk-romerska riket.
– Vår forskning är relevant även för moderna auktoritära system. Genom att koppla historiskt material till modern statsvetenskaplig teori visar vi hur politisk kontroll alltid är beroende av relationer, resurser och närvaro. Detta gäller oavsett om den utövas från hästryggen under medeltiden eller via institutioner i moderna stater, säger Andrej Kokkonen.
Studien har gjorts tillsammans med forskare vid London School of Economics and Political Science och Aarhus universitet.
*Bild: Wikimedia commons. Licens: Public Domain
Vetenskaplig artikel:
Rulers on the road: Itinerant rule in the Holy Roman Empire, AD 919–1519, American Journal of Political Science.
